men…ska romson verkligen behöva skämmas…?

om man, inför en tyst och tigande befolkning, förbereder att tillåta beskjutning av folk som flyr hit (som om “här” överhuvudtaget vore “vårt”) från fasor som är en direkt följd av vad “vi” har gjort “där”, så är det en utveckling (på bara tre år) – som om den inte stävjas – alldeles utmärkt går att likna vid den i 30-talets tyskland snabbt framväxande nazirörelsen. vem kan överhuvudtaget föreställa sig vilka sanktionerade folkmord som väntar om tio år, om inte tillräckligt görs – och sägs – för att väcka folks avsky inför detta.

de som bidrar till att helt förkväva den MYCKET ALLVARLIGA varningen, och i stället göra det till en lättsåld ankdammsdebatt, är återigen den horande pressen – som väl ingen längre har vare sig vett eller ork att göra ansvarig för alla skendebatter de låtit dölja de fasansfulla, hycklande scenarion som nu snabbt tar gestalt i en allt snabbare värld.

och när började lite efterlängtad integritet plötsligt ses som en kris…?

Det kallas, med en obegriplig självklarhet, för ”saudikrisen”.
Ursäkta mig, men vad då för jävla “kris”?!

Rör det sig inte bara om en skara allt mer verklighetsfrämmande och på randen till sjukligt giriga företagsledare – med tillhörande följe ryggradslösa politiker – som oroar sig för vad det kan komma att kosta i reda pengar att en svensk utrikesminister äntligen har stake nog att tala om för en odemokratisk regering att den faktiskt är just en odemokratisk regering?

För i så fall rör det sig om allt annat än en kris. Snarare om ett länge efterlängtat tecken på tillfrisknande. Och det är på tiden. Det är 30 år sen en svensk regering vågade sig på ett utrikespolitiskt ställningstagande som inte uppenbart fogade sig efter näringslivets önskemål. Den som vill se det som en kris – oavsett vad det KOSTAR – har givetvis all rätt att göra så. Själv gläder jag mig åt att det äntligen tycks vara möjligt att säga sanningen – och att inte även den så uppenbart har ett pris.

Det går inte att i sammanhanget låta bli att nämna den artikel i SvD där de båda moderata toppolitikerna Kinberg Batra och Enström har mage att kritisera Wallström, och tydligt slå fast att “Sverige bör stå för sin politik utan att kompromissa med våra värderingar”. Öööhh…? Så att…vi borde i stället “stått för våra värderingar” genom att…tiga? Jamsa med? Ljuga? Hyckla bättre? Än de själva? Eller…? Hur tänkte de där egentligen? Billig och sliskig populism! Den förlegade partipolitiken hittar minsann nya lågvattenmärken snart sagt var och varannan vecka.

Det kan ju avslutningsvis ses som ett kuriöst sammanträffande att det kinesiska skrivtecknet för ”kris”, har två innebörder – förutom just ”kris” anses samma företeelse beteckna ”möjlighet”. Och så väljer jag att se på saken. Som en första hastig skymt av möjligheten att bedriva en politik som inte så blint sätter sin tilltro till ständig tillväxt som yttersta syfte med tillvaron – trots alla uppenbara tecken på hur det går för miljö och människor när man lägger utvecklingen i marknadskrafternas händer.

Kanske börjar det bli dags för politiker – och andra ledare – att lite mer ta på allvar det som tydligen endast setts som en avlägsen utopi: en samhällsledning som inte hycklar med grundläggande värden som rättvisa, frihet och jämlikhet. Först då kanske det rent av kan börja skönjas i verkligheten också.

Det börjar liksom bli dags nu…

finns det NÅGOT som INTE marknaden tillåts göra i den heliga tillväxtens namn…?

Det är verkligen med lika delar ilska, oro och en ständigt stigande förundran man tvingas betrakta de ryggradslösa krumsprång våra folkvalda bjuder på under sin förnedrande dans i marknadskrafternas klor.

Huruvida vi ska ha råd med omsorg, skola, vård och välmående, handlar varken om invandring, betyg i skolan, medlemskap i Nato – eller några andra av de i sammanhanget bagatellartade icke-frågor som lyfts fram och det slås på stortrumman på för att skyla över det allt övergripande problemet. I själva verket handlar det inte om NÅGOT annat, än att slutligen sätta stopp för den fullständiga plundring av mänsklighetens liv och lycka som tillåts fortgå under det lika orealistiska som till synes hypnotiska stridsropet STÄNDIG TILLVÄXT!

Om vi någon gång ska få ett slut på detta, så lär det knappast ske inom ramarna för det rådande politiska systemet. Det systemet uppvisar sedan länge inget annat intresse än att på alla vis tillgodose och blidka de finanskrafter som lever på att i allt raskare takt flytta samhällets samtliga resurser från dess medborgare till sig själva.

Om det någon gång ska kunna sättas stopp, så kan det knappast förväntas ske på initiativ av flata folkvalda och makthavare, som nu endast tjänar som aningslösa marionetter och villiga hantlangare åt de finansintressen som tillåts hålla en hel planet i en alls inte nödvändig fattigdom och träldom.

Om det någon gång ska kunna bli en förändring, så kan den i stället endast förväntas uppstå genom utomparlamentariska rörelser och initiativ – och kommer så, med nödvändighet, att förr eller senare göra.

Ingen ska inbilla oss att det inte finns alternativ. eller att alternativa modeller inte skulle kunna lösa problemen – tvärtom, de är det enda som KAN lösa problemen. Att de inte prövas, eller ens tillåts belysas i samtidsrapporteringen, beror uteslutande på att det befintliga, högst bristfälliga systemet, är det enda som möjliggör för finanssfärens parasiter att i allt raskare takt passa på att fylla sina fickor.
Och de har bråttom nu. Eftersom själva systemet, i full galopp, närmar sig kollapsen – med en i själva systemet inbyggd och osviklig precision.

Det här är ett försök (utan annat syfte än att belysa) att sammanställa en lista exempel på hur långt man hittills redan visat sig villiga att snällt ledas i bank- och finansintressenas koppel. Kanske kan en sådan sammanställning övertyga någon om hur lite hänsyn det egentligen tas till vad som är BRA för människorna (och därmed givetvis även för samhället i långa loppet) och hur undantagslöst man i stället vid SAMTLIGA intressekonflikter och beslutsfattanden tillvaratar marknadskrafternas intressen – helt utan hänsyn till vad det egentligen kostar oss alla. Det finns, som jag ser det, ingen annan framkomlig väg till verklig förändring än att få tillräckligt många att fatta att det rådande systemet TILL VARJE PRIS måste stoppas!

Nedan följer några olika exempel på dessa hutlösa åsidosättanden av det allmännas intressen.
Jag har valt att nöja mig med exempel på hur det smått i smyg, på ett för alla i vardagen märkbart sätt, prioriteras efter annat än medborgarnas intressen. Listan är inte föremål för de större och mer genomgripande absurditeterna, som omfattar allt från miljöförstöring och global finanspolitik, till plundring av utvecklingsländer och annan global maffiaverksamhet (exempelvis sådana allmänt accepterade ohyggligheter som att livsmedelsverket finansieras av livsmedelsindustrin och läkemedelsverket av läkemedelsindustrin).

Anställningsskyddet luckras upp för att företagen så önskar. Bemanningsföretag är knappast något som tillkommit för att tillvarata den enskilde medborgarens intressen.

Gifter (i allt från kost till barnkläder) förbjuds inte i den utsträckning man annars lätt skulle ha kunnat inbilla sig vore självklar.

Second hand-butiker ska börja betala moms, trots att det radikalt försämrar villkoren för en verksamhet som både hjälper andra och är såväl resurs- som miljömässigt sund – för att det ”förstör marknadsvillkoren för vanliga, vinstdrivande företag”.

Det offentliga rummet, VÅRT offentliga rum, säljs ut till vinstdrivande företag, för reklam och annan affärsverksamhet, med resultat att många allmänna utrymmen – våra gemensamma utrymmen – inte längre lika väl fungerar som de mötesplatser de är tänkta att vara. Torgens sittplatser blir bara till för betalande cafégäster, barnens skolgårdar blir parkeringsplatser och gatukonst kriminaliseras – samtidigt som vi tydligen aldrig tycks kunna få för mycket av reklam.

Den procentuella andel tid som tv-kanalerna ägnar åt reklam stiger stadigt – helt frånsett att de tillåts göra reklam för såväl alkohol som spelbolag! Och med tanke på alla sönderslagna liv dessa båda medför, kan man ju samtidigt kosta på sig att konstatera att vi där fått ett svåröverträffat exempel på de folkvaldas dubbelmoral.

Det lidande vi utsätter djuren för, främst inom livsmedelsproduktionen, är av en helt ohygglig omfattning. Att denna skrämmande, livsvidriga hantering – som strider mot allt förnuft – dessutom
fortsatt försvaras som nödvändiga, ekonomiska hänsynstaganden, är om möjligt än mer förnedrande.

Ansvarskännande medborgare, som GRATIS och ideellt vill förse skolor och äldreboenden med sundare kost – och rent av elever som själva vill ta större ansvar för olika delar av skolverksamheten – förbjuds göra detta för att det ”förstör marknadsvillkoren för vanliga, vinstdrivande företag”.

Garantilagstiftningen luckras upp för att företagen så önskar – trots att det givetvis strider mot såväl individens som miljöns intressen. Företag tillåts marknadsföra produkter som inte ens tillverkats för att hålla (eller ens kunna repareras) för att detta givetvis bidrar till ökad konsumtion och tillväxt.

Nämnda missförhållanden vore det naivt att inbilla sig kunna råda bot på genom att rösta på det ena eller andra partiet. Det finns INGET inom det rådande politiska systemet som på allvar har intresse av, eller ryggrad nog att utmana de ekonomiska intressen som ligger bakom rådande samhällsförändringar och nedskärningar i välfärd.

Att i sammanhanget ens bry sig om att dra detaljer om bankerna ter sig givetvis överflödigt. När man kan få sina konkurser täckta med det allmännas medel – så att man kan göra STÖRRE vinster än någonsin, för att så fort konkursen hotar igen, få löfte om att nästa gång ha tillåtelse att ta det man behöver direkt från våra konton, då inser man med en rysning att samhället börjat foga sig efter önskningar och påbud som är så verklighetsfrämmande att det trotsar varje beskrivning – och uppvisar en sådan brist på verklighetsförankring som man annars endast finner hos fullfjädrade psykopater.

Det får väl tills vidare förbli en dröm att samhället en dag ska företrädas av folkvalda som har moral nog att någon enda gång säga: ”nej, det här var en DÅLIG idé. såväl för individ som för miljö. den får ni faktiskt – hur skrämmande och obegripligt det än må låta i era öron – INTE lov att genomföra.”
Och nu står TTIP-avtalet för dörren (företag ska ges rätten att stämma nationer som vill förbjuda deras gifter). Redan har som sagt bankerna getts tillstånd att NÄR (inte om) nästa kris infinner sig, få ta det de behöver direkt från exempelvis våra pensionsfonder. Men även här får det väl förbli en dröm att det skulle kunna uppröra press och medborgare mer än betyg i skolan eller tv-idolernas nya garderober.

För guds skull – hjälp till att få så många som möjligt att fatta att vinstintresse knappast kan förväntas utgöra den kompass som kan vända den här skutan rätt igen – och att finansmarknaden långt ifrån duger som kapten längre!

lagstiftning mot gifter i maten – snart ett minne blott

Ni kanske inte tror mig, kanske inte bryr er, men just nu jobbar EU rent av aktivt för att ge storföretagen ökat inflytande över vår lagstiftning. Så långt har det gått. I TTIP-avtalet ges amerikanska företag ökat inflytande över vilka regleringsmöjligheter för handel EU ska ha rätt att införa – eller ens behålla!

I avtalet finns en skrivning som tydligt inskränker medlemsstaternas egna möjligheter att införa – eller ens behålla – handelsregleringar. En inskränkning som absolut INGEN annan än storföretagen har något att tjäna på. Ändå jobbar man inom EU för att få igenom det. Det visar tydligt hur villiga man är att tillmötesgå storföretagens minsta önskningar och påbud – hur verklighetsfrämmande de än är, och vilken blind och sjuklig girighet de än representerar.

Märks gör inte minst vår egen Cecilia Malmström, som med näbbar och klor kämpar för att få igenom avtalet. I veckan försökte hon vinna över fler skeptiker på ett seminarium som sponsrades av tre multinationella företag – och det står var och en fritt att gissa vari deras intresse för dylika sammankomster består. Vi talar om renodlade företagslobbyister som brinner av iver att förhandla bort våra inhemska regleringsmöjligheter – och vårt inflytande över framtiden.

Sprid för helvete!

http://skiftet.org/kampanj/ttip

http://skiftet.org/…/seriost-var-det-ingen-som-tyckte-att-d…

kan det få kosta lite att få en mänskligare värld…?

Läser på nätet hur någon reagerar på en krönika av Marcus Birro: ”Jag är inget fan av Birro, men här har han en poäng.” Birro har nämligen ondgjort sig över att en kommunal simhall har betalat 100 000 kronor för att bli HBT-certifierat av RFSL. Och andra stämmer in med: ”Vad är det de behöver extra? Är det inte bara att gå in och bada?” och liknande kommentarer.

Det är fullt möjligt att Birros bedömning bär något i sig, men innan man själv gör sin egen bedömning så bör man veta att: för den kostnaden ingår en ett och ett halvtårsplan för utveckling och utbildning av samtlig personal inom organisationen – OCH de två andra organisationer som gör den här satsningen gemensamt med nämnda badverksamhet. Tre organisationer som alltså tycker att de har något att vinna/tjäna på den åtgärden, för den kostnaden.

Själv tycker jag att det är ett uttryck för en framväxande vilja att bereda alla lika möjligheter (rättvisa, jämlikhet, ni vet…) till samhällets samtliga resurser och gemensamma verksamheter – till livet helt enkelt. Hur man än väljer att leva det, eller har fått det inskränkt från födseln.

Det är en vilja som växer fram i människor, i det lilla, men faktiskt också inom vissa delar av myndigheter, förvaltning – OCH rent av företag. För de består av människor! Som alla till sist förändras.

Visst KAN man reta sig på vissa kostnader, men någon bestående samhällsförändring lär inte kunna åstadkommas förrän vi verkligen ÄR villiga att dela lika på allt med ALLA.

hoppsansa – där bjöd visst media på ännu en välfriserad sanning

I Rapport den 9 februari visades ett inslag om toppmötet i Moskva, mellan Hollande, Merkel, Putin och Porosjenko. Bilder på de deltagande, kortfattade analyser. Inget märkligt med det.

Men i direkt anslutning till inslaget, som en sorts avrundning på informationsförmedlingen, klipper man först kort in Porosjenko när denne uppvisar pass som uppges härröra från ryska soldater i Ukraina, därefter den brittiske utrikesministern Hammond när denne ger media sin bild av Putin. På mindre än 20 sekunder slår han kort fast att “Putin har med våld invaderat ett fredligt grannland. Och det på 2000-talet! Så betedde sig tyranner vid mitten av 1900-talet.”

Det är möjligt att det är så, men varför behöver vi upplysas om vad Hammond tycker?  Om Putin i största allmänhet! Uttalandet saknade all koppling till det avhandlade toppmötet, och hade gjorts vid ett helt annat tillfälle. Varför anser Rapport att just detta inslag var i behov av en tydligt subjektiv slutkommentar? Och varför välja att sprida just Hammonds uppfattning?

Utan att tycka att vare sig det ena eller andra är rätt, så kunde man ju lika gärna ha klippt in när Rysslands utrikesminister ber Porosjenko överlämna passen för kontroll, så att Ryssland ges möjlighet att påvisa att de är förfalskningar. Och som avrundning kunde man i stället valt att dela med sig av den ryske utrikesministerns bedöming av läget: att man har starka bevis för att USA via sin ambassad i Kiev bidrog med avsevärda summor för att hjälpa regimskiftet i Kiev på traven.

För att förtydliga: jag predikar inte Putins ofelbarhet. Han är med all säkerhet inte guds bästa barn, och hans regering lika makthungrig som andra. Men jag förväntar mig att SVT ska klara av att tillhandahålla en någorlunda saklig och objektiv framställning av världsläget. Under alla omständigheter förväntar jag mig att de aningen bättre ska gå i land med att åtminstone ge sken av att försöka.

får vi veta det vi behöver…?

Det börjar bli dags att välja fot. När främmande flyg allt tätare patrullerar Östersjön, kan det vara hälsosamt att ta sig en funderare på vilken mediabild man erbjuds – och kanske väljer att tro på. För den som orkar bry sig kan det då ge god ledning att ta del av vad som egentligen står i den resolution (H. Res. 758) som nu antagits av USA:s representanthus. Eftersom media här hemma HELT har förtigit denna förberedelse till öppen krigsförklaring, ska jag försöka att kort redogöra för några av de mest absurda påståenden resolutionen för till grund för sin öppet aggressiva hållning.

I paragraf 3 anklagar man öppet Ryssland för att ha invaderat Ukraina och kränkt landets suveränitet. Något man fastslår utan att erbjuda några som helst bevis för saken. I en tid när spionsatelliter kan läsa bilars registreringsskyltar, torde i så fall västmedia vid det här laget ha drunknat i de bildbevis USA annars så välvilligt tillhandahåller – och västmedia så underdånigt publicerar. Men så är icke fallet. Och varför var det, med samma logik, i så fall inte ett lika stort brott att USA deltog i störtandet av den ukrainska regeringen i februari? Biträdande utrikesminister Nuland har öppet skrutit med att man via sin ambassad i Ukraina bidrog med 5 miljarder dollar för att bli av med den sittande regeringen.

I paragraf 14 fastslås med säkerhet att Malaysia Airlines flight 17, som störtade i Ukraina, sköts ned av en missil som avfyrades av ryskstödda separatister i östra Ukraina. Hur är detta ens möjligt? Den internationella haverikommissionen (där SAMTLIGA inblandade länder deltog) kan i sin första preliminärrapport INTE fastslå att det rört sig om en missil, och avstod helt från att lägga skulden på någondera part. Att slutrapporten inte ens framlagts än gör det ju än märkligare att åberopa obefintliga bevis.

I paragraf 16 fördöms Ryssland för att sälja vapen till Assads regering i Syrien. Givetvis nämner man inte att dessa vapen används för att bekämpa ISIS – som man ju annars öppet deklarerar utgör det främsta hotet mot den demokratiska världen just nu. Än mindre nämner man givetvis att nämnda ISIS i sin tur använder sig av de vapen USA försåg de syriska rebellerna med.

I paragraf 17 fördöms Ryssland för det USA kallar ekonomiska sanktioner mot Ukraina. Att USA självt upprepade gånger infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland – och överväger fler – ses givetvis varken som brottsligt, ett pinsamt tydligt fall av dubbelmoral eller ens föremål för eftertanke.

I paragraf 22 påstås att Ryssland 2008 invaderade Georgien. Medtaget i denna uppräkning för att det så uppenbart är en lögn. EU, som definitivt inte är någon Rysslandsvän, fastlog i sin utredning av händelserna 2008 att det var Georgien som inledde krig mot Ryssland. Inte tvärtom.

I paragraf 34 blir det riktigt löjligt. Ryssland beskylls här för att via dataintrång på illegal väg ha inhämtat information om USA:s regering. Hur kan man – efter Snowdens avslöjanden om ett globalt dataspioneri, helt utan ens tänkbart motstycke – anse sig ha moralisk rätt att fördöma sådan verksamhet?

Själva resolutionen rubriceras som “ett starkt fördömande av den Putinledda ryska federationens agerande, där man bedrivit en aggressiv politik mot sina grannländer, i syfte att uppnå politiskt och ekonomiskt herravälde.” Vill man göra sig lite lustig – och anspela på den tidigare nämnda rätten att moraliskt fördöma andra – så kan man ju fråga sig på vilket vis det skulle vara ett större brott att vilja ha kontroll och ”herravälde” i sitt närområde, än lite varstans här i världen där man fattar tycke.

I Tyskland gjorde nyligen tv-kanalen N-TV en opinionsundersökning där man undrade hur tittarna ställde sig till Ukraina-konflikten, med avseende på mediabild, trovärdighet, hetsad och hetsare. I Tyskland var det hela 89 % – som ställde sig på Putins ”sida”. Här hemma tror jag nog dessvärre att det är ÖVER 90 % – som i stället snällt och stilla sväljer det de matas med.